Semestern närmar sig med stormsteg eller sakta men säkert. Varje gång faller jag platt. En känsla av att falla för en förväntan som inte är min. Lånad utifrån. Vanligtvis föredrar jag mina egna. Men likväl känns det lika tungt varje gång det är dags att ha semester. Den korta varianten blir min förtrogne i kampen mot ledan. Jag borde kunna känna gemenskap med de svaga grupper som saknar sommarstuga, bil, båt, cykel och utegrill. Svag kanske men ingen grupp och defintivt inte i avsaknad av bil, båt och cykel. Det är bara så. Att dom försummats alltså. Utan kärlek och omvårdnad förtvinar man och hamnar snart på bakgården. Men skorna är kanon. Mina fötter är kanon. Kaffebryggaren är kanon. Bra allihop. Bra ska det vara, det har jag alltid sagt. Förmodligen räddar dom min semester. Jag känner redan myrens dofter och torven som sipprar upp mellan tårna.
Nu ska filmen om Ingmar Bergmans föräldrar lämnas igen. På en rostig skitcykel men med kanonbra skor, på fötterna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar