Dagbok söndag 31 maj 1998

Halvtidspaus för pingsthelgen. Fredagen började i Gävle och gick via Dalarna till Rödön här i hemmavattnen. Gummibåten stod körklar i båthuset. Jag missade höstrustningen så den var bara att rulla ner i vattnet. Lanternorna satt kvar efter höstens kvällsäventyr i Sundsvallsbukten. Som vanligt ville ingen åka med mig i den lilla badbåten i plast så jag drog ut över havet ensam vid åttatiden. Vinden låg på från sydost så det var rätt kallt. Men det var en fin tur och solen lyste ovanför staden. På Rödön var det en massa scouter och jag blev funktionär. Vi byggde ett trapperspår som sträckte sig över halva ön. Min uppgift var att plocka upp små barn som ramlat från ett rep ner på en klippa. Självklart ramlade inga barn ner så jag hade det ganska lugnt. Såvitt jag vet ramlade dom inte ner från någon annan attraktion heller. På vår kontroll fick dom bullar. Vi hade hälften av bullarna kvar när vi gick hem så förmodligen försvann de andra barnen någonstans i det svårnavigerade landskapet.
Idag tog jag farväl av de andra veklingarna som skulle åka familjebåt tvärs över ett litet sund mot Alnön. Jag satte mig tillrätta på Zodiacens ponton och drog iväg rakt ut mot de ganska kraftiga vågorna på utsidan av Rödön. Så gott som genast överskred jag farten som Zodiac tillåter sittande på pontonerna i.
På Granön hade Telia satt upp en ny bastation för GSM som jag kollade in. Ett prydligt bygge med ett hus som nästan såg timrat ut. Jag sprang runt där i skogen en stund innan jag återvände till den fantastiska sandstranden och värmen i solen. Konstigt nog var jag helt ensam där. Tydligen har inte säsongen börjat ännu.
Nu ska jag dra iväg igen på en liten kvällspromenad.

Dagbok söndag 24 maj 1998

Hemma från Norge, alltid lika trevligt där. Trollstigen, lika förundrad varje gång. Kan man bygga en väg så där? Vid Trollväggen var det ganska lugnt. Det dåliga vädret bidrog till beslutet att inte klättra Svenskruta. Vi drog ner till Åndalsnes istället. En liten landsortshåla vid Atlanten. När vi varit där en stund så kom vi på att kroglivet i Ålesund skulle utforskas. Vi kom snabbt i kontakt med lokalbefolkningen, både ursprungsbefolkningen och inflyttade svenskar.
Några toppar hann vi med innan det var dags att påbörja jordbruksinventeringen på vägen hem. Två traktorer per ko blev resultatet.

Dagbok måndag 18 maj 1998

Det knakade betänkligt i cykeln när den pressades till sitt yttersta uppför de branta backarna. Jag hade bråttom och skulle upp till Södra berget. För ett ögonblick drabbades jag av en existensiell kris, bruna damcykelns existens. Ramen är mjuk och käkar energi. Pedalerna är så blankslitna att man halkar av. Tvåan hoppar ur titt som tätt. Pakethållaren sitter inte riktigt fast utan skramlar något alldeles förfärligt. Allt sån´t som jag egentligen inte står ut med på cyklar. Att cykla utan clips på pedalerna anser jag vara helt förkastligt. Men ändå får den hänga med i år efter år. Jag som nära på skulle kunna köpa en cykel för 30.000 utan att blinka. Men nu har det blivit så att jag i min samvaro med den bruna har slitit ut två bakdäck och en slang. Det blir några mil varje dag.
Vid skjutbanan övergav jag cykeln vid ett träd och nästan hoppades att den skulle bli stulen. Fötterna tog vid och jag kom på att det kanske skulle vara kul att springa uppför den branta vägen mot ängen. Nästan uppe insåg jag att det var bomull, överallt. På en svettig kropp ska det inte vara bomull. Nu hörde jag spännande ljud och glömde snabbt att man inte ska ligga i vatten med bomullskläder heller. Jag kröp fram mot ängen där fem orrar kämpade om honornas gunst. Till slut var jag så nära att den tuffaste av dom upptäckte mig och började väsa och hoppa upp och ner. Han insåg snabbt min relativa storhet och gav sig på en av sina artfränder istället. Jag låg i det blöta gräset i en och en halv timma innan det var dags att springa ner till cykeln igen. Utan handskar i majnattens kyla var jag chanslös och fick vingla fram med händerna inne i tröjan.

Dagbok lördag 16 maj 1998

Till en början en ganska trist dag. Jag var inte i toppform och tog en liten shoppingrunda på stan först. Sedan satt jag hemma och gjorde mest ingenting. Sedan lagade jag den bruna damcykeln med den nya slangen jag köpt. Bjöd brorsan som var ute och svettades på sin cykel på lite kaffe. Efter det provade jag bruna damcykeln på en liten tur till småbåtshamnen. Ingen inspiration till slipning infann sig och dessutom har jag lånat ut slipmaskinen. Väl hemma åt jag lite nödmat. Nu har jag inte handlat på alltför länge så det finns bara basvaror och knappt det. Jag hann ligga på sängen i säkert flera minuter och deppa. Det var ju rätt tråkigt så jag cyklade iväg till Prästhusberget istället. Ett helt okej berg faktiskt. Grottor fanns det också. I en av rasbranterna såg stenarna rätt instabila ut och mycket riktigt så gled en av dem neröver när jag ställde mig på den. Där stod jag och funderade på lämplig åtgärd. Jag såg mig omkring. Allt var overkligt och gick alldeles för sakta. Plötsligt hoppade jag till en annan sten och landade mest på händerna. Då insåg jag att det hela var en farlig situation. Men jag fattar ju lite trögt så det kändes aldrig farligt förrän efteråt. Ficklamporna var hemma som vanligt så jag nöjde mig med att stirra in i mörka hål som det fanns ganska gott om.
Dags att cykla hem. I med trean och aktivera lårmusklerna. Det gick ganska fort faktiskt. Hon är ganska snabb, den bruna.

Dagbok fredag 15 maj 1998

Idag försvann min oskuld. Tills nu har jag varit ovetande om vilken fantastisk värld som som väntat bakom hörnet. Jag tog tjuren vid hornen och laddade hem några mpeg-filer med outgivet Pink Floyd material. Just nu lyssnar jag på The Embryo, 10 minuter av det typiska Pink Floyd soundet från sextiotalet. En kanonlåt som dom av någon outgrundlig anledning aldrig gav ut.
Fan också nu är man fast i MP3-träsket. Jaga, jaga, nya låtar hela tiden. Eftersom det blivit lördag morgon och solen lyser så måste jag ta mig ut och hitta på en lämplig expedition.

Dagbok söndag 10 maj 1998

Har du varit på en videohajk någon gång? Det har jag, flera gånger. Jag är just hemkommen från en av dem. En av många udda saker som scouter sysslar med. För det mesta knyter vi knopar men ibland händer andra saker. Videohajk är egentligen något som lata tonåringar hittat på. Får dom styra själva så går dom runt hörnet och slår upp sitt tält med tv och video.
Där kommer ledargestalten in i bilden, jag alltså.
Min roll blir att tvinga de stackars ofta överbeskyddade små barnen att gå, långa sträckor, med packning. Föräldrarna försöker så gott det går att sabotera, skjutsar telningarna till samlingsplatsen om det så bara är en kilometer att gå. Där kommer regel 1 in i bilden; Håll föräldrar borta från allt vad inflytande heter i verksamheten. Se hur det gått med idrotten där föräldrarna tillåtits få ett skadligt inflytande. Antingen pressas ungdomar till omänsklig träningsintensitet och blir utbrända innan de kan stava till ordet eller så låter dom sig skjutsas till allsköns sportverksamhet för att 10 år senare nå slutstationen i fåtöljen framför tv:n.
Det mina föräldrar bidrog med var en fin cykel och ett par riktiga längdskidor. Att jag fick utstå spott och spe på högstadiet för de fantastiska promenadskor jag fick av min farmor ser jag numera som ett skäligt pris.
När det kommer till att motivera och försvara sin existens som barnlös deltagare i samhället gäller det att vara påläst för att inte tappa fotfästet. När bilen och barnvagnen blivit norm behövs det gångfascister som kan lära det uppväxande släktet att våga lita på sin kropp för transporten. Oavsett hur långt borta målet känns så kommer man dit förr eller senare, utan andra men än en stärkt kropp.

Dagbok söndag 3 maj 1998

En kvalitetsdag av gammalt fint märke. En så´n där dag när jag vaknar tidigt och är pigg och glad. Jag kan läsa alla tidningar i lugn och ro. Göra flera koppar cappucino.
När allt det var färdigt så bytte jag om för en rejäl cykeltur till mitt myrprojekt. Det var en bra snurr på benen och jag försökte tillämpa det jag läst i en idrottsbok om avslappning av musklerna under själva arbetet. Intressant faktiskt, det verkade fungera.
En tillfällig formsvacka infann sig när jag väl framme vid myren såg att det var där dom byggt vindkraftverket. Det var ett himla oväsen i den hårda vinden och skogen var borta. Men energiproduktion har väl aldrig varit miljövänligt. Jag tänkte elaka tankar om dom uppblåsta 50-60 villaägarna som kunde stå ute på gården och polera sin fula 740 medans huset värmdes av propellern som förstört skogen.
När jag lugnat ner mig såg jag att myren hade utvecklats fint och jag jobbade med den en stund och sedan insåg jag att en matsäck egentligen var nödvändig i det här läget. Som tur är har jag varit med förut så det var bara att bita ihop och lätt omtöcknad av matbrist vingla hemåt.
Jag hann inte vara hemma så länge förrän det fanns lite ny energi i benen att använda så nu har jag varit ute på en hyfsad promenad med lite besegrande av branta backar på Norra berget.
När jag nu kommit hem känns det som Hans kan pricka in en formtopp även i år.

Dagbok torsdag 30 april 1998

Valborgsmässoafton. Jag hade inga förväntningar men dagen började jävligt dåligt och slutade ännu sämre. Men eftersom det var mitt eget fel så är det bara att bita ihop, det kommer nya dagar hela tiden.

Dagbok onsdag 29 april 1998

Egentligen är det på torsdag morgon kl. 02 nu men jag sammanfattar tisdag och en del av onsdag. En lite annorlunda arbetsdag var det. Jag började vid 7.30 på tisdag morgon. Resten av dagen tillbringades på en radiostation, en mast kan vi kalla det. På onsdag morgon klockan 3 ungefär kröp jag ner i min sovsäck ute på parkeringen. Att åka till ett hotell var inte att tänka på. Jag var för trött för det.
Nu kom jag plötsligt att tänka på Klockestrand eftersom jag var där i närheten och jobbade. Där kan man köpa god choklad. Det har jag gjort så i jakten på den i köket rev jag ner en burk med knappnålar som låg framme. Jag håller på och fixar grottoverallen inför torsdagens grottfest. Men chokladen var god och nålarna får ligga tills det blir ljust ute. Idag tänkte jag inte på några ben faktiskt. Kan det bero på min relativa utmattning? En 19 timmars arbetsdag med intellektuellt arbete i en bullrig miljö tar på krafterna. 72% kakao var det, himla gott. Snart är den slut. Jag höll på att förfalska vinetiketter när färgen i skrivaren tog slut så jag övergick till dagboken istället. Man gör om billigt vin till fina årgångsviner. På utsidan alltså. Nya etiketter gör susen med de sämsta vinerna.

Dagbok lördag 25 april 1998

u är det egentligen söndag och jag borde kanske sova. Men varför undanhålla er en god historia. Hemkomsten efter en tur i lördagnattens stadsliv kan vara ansträngande på många sätt. Just nu, för mig, idag förekom inga andra ansträngningar än att slänga in den svettdrypande skjortan i tvättmaskinen. Det var Wilmer X som spelade och som vanligt hamnade jag i vimlet framme vid kravallstaket. Då blir man svettig och det är inget att säga om det. Dom spelar ju rätt bra så jag känner mig ganska nöjd. Annars består minnesbilderna mest av ben. Du kommer inte förbi dom. Man måste liksom ta ställning. Och då till det som finns ovanför benen. Nu när jag gick hem såg jag dom överallt. Men nu var det lättare att avfärda och gå vidare. På de mest fantastiska ben monterar dom skor som knappast är ämnade att gå i. Ju yngre desto klumpigare. Då slår det mig att fundera över hur hon skulle röra sig med ett par riktiga skor, kanske med vibramsula på. Jag själv känner mig otrygg utan vibramsulor så fort promenadens längd överstiger 1 km. Tänk om man vill springa upp på ett berg när man är ute och går. Inte kommer man upp med någon av de skor som representerar genomsnittet ute på stan. Fast då glömmer jag att på lördagkvällar är det nog bara jag som funderar över berg.
Efter konserten hände något skumt och som i ett trollslag var dansrestaurangen återtagen från slöddret i svettiga kläder. När det började lukta radhus och Volvo i min näsa grävde jag snabbt fram brickan till garderoben och drog vidare.

Dagbok fredag 24 april 1998

Är upplevelsen att betrakta som sensuell? Idag var det dags att ta fram den. Till det yttre är det bara en i mängden av cyklar. Av en typ som föredras av studenter. Men i mitt fall är det mer komplext. Jag har förmodligen råd med var och en av alla de cyklar som dom drömmer om. De nya cyklister som tillkommer. I cyklingens kärna ligger värden som inte kan förklaras utifrån prestandamaximerande parametrar. Det är tre växlar som inte ens fungerar som dom ska. Ibland hoppar ettan ur läge. På den cykeln känner jag mig fri. Fri från den boja som binder mig vid ett beteende jag inte kan sympatisera med. Kanske är det en image jag inte kan förlika mig med. Den där cyklisten i fräcka solbrillor som glider fram och suger i sig blickarna. Eller tror sig om att vara den som alla beundrar. Skulle jag köpa en värstingcykel skulle jag antagligen smyga fram genom bebyggda trakter för att snabbt komma ut till anonymiteten ute på landet. Men på min gamla rostiga, eländiga, obekväma cykel är jag kungen. Idag hade jag inte nyckeln med mig till låset. Trots att den en gång var avsedd som en cykel att offra på bekvämlighetens altare så kan jag inte släppa rädslan för att den ska bli stulen. Vad gör jag då? Visserligen står det en hoper andra skitcyklar till mitt förfogande. Men den här är rätt liksom. Motvinden förbi skandiahuset. Inte var den något att bekymra sig över. Hon på den fina cykeln blev avhängd. Att jag fick oregelbunden hjärtverksamhet glömmer man fort.

Dagbok söndag 19 april 1998

Mörker, så börjar en helg. Ute är det ljust men inne är det mörkt. Mörkt av outtalade förväntningar. Det brukar kulminera lagom till lördagkvällen. Framåt söndag eftermiddag börjar man kvickna till och kan ta itu med något av alla de halvfärdiga projekt som ligger i hörnen och samlar dammråttor. Jag hann med att köpa nya skor innan helgen slog till. Dom ska nu ta mig till en affär så jag kan köpa något för att åtminstone kunna föra ett projekt vidare mot fulländning.

Dagbok söndag 12 april 1998

I natt sov jag i soffan eftersom mitt sovrum var en byggarbetsplats med en tät dimma av lacknafta. Efter en hel dag med gediget fuskarbete var det ny färg på nästan allting därinne. Den gamla rosa färgen var svår att få död på och tittar man noga kan man se lite rosa nyans lysa igenom den nya gröna väggfärgen. Fast bara om man tittar väldigt noga och i starkt ljus. Och för det lilla går jag inte och köper en burk grönfärg till. Taket var lika besvärligt eftersom jag upptäckte att det också var rosa och att den vita takfärgen höll på att ta slut.
På förmiddan sprang jag ner till jobbet och hämtade en bil och lite andra prylar för att åka till Södra berget. Det var lite jobb som behövde göras där uppe. På eftermiddan var jag på Södra berget en gång till men nu gick jag och det närmaste jag kom masten var att jag använde den för att pejla in en grottas position. Kanske är det hög tid att köpa en gps-navigator i år. USA lär ju ska släppa den militära noggrannheten även till civila användare.

Dagbok (lång)fredag 10 april 1998

Uppe med tuppen och sedan full fart. Jobba är jag i alla fall bra på. Åtminstone en stund. Jag lessnar på dörrmålningen vid lunchtid så då ger jag mig ut på en liten expedition till Södra berget. Den blev inte så liten, den här gången heller skulle man kunna säga. En fyra fem timmar senare är jag hemma och är lite mör i kroppen. Men jag hittade lite nya grottor. Ytterligare fyra timmar så börjar jag piggna till och tänker gå ut på krogen. Men väl nere på stan tappar jag gnistan alldeles och går hem igen. Väl hemma lägger jag in de nya grottorna på grottsajten och sedan somnar jag snabbt.

Dagbok torsdag 9 april 1998

Den här veckan har jag jobbat tvåskift men nu närmar det sig sitt slut och påskhelgen är snart ett faktum. Klockan nio tänker jag mig en lugn tur till arbetet för lite arbete och sedan ska jag vara ledig. Abrupt vaknar jag upp ur drömmarna och inser att jag ska åka till Övik idag igen. Vid sjutiden är jag hemma igen och lagar lite experimentell mat som vanligt. Potatis, kyckling, purjolök, morötter, paprika är ungefär vad jag hittar hemma.

Dagboken fredag 3 april 1998

Får man huvudvärk av kakao? En insändare som handlade om alternativt fikabröd fångade mitt intresse mest för att den såg lite skum ut. Insändarskribenten tyckte det skulle finnas fikabröd utan choklad och kakao på något fik han eller hon besökte. Orsaken skulle vara migrän såg jag i slutet av textmassan. Jag själv, lite allmänt snobbig, köper naturligtvis inte choklad och knappast inte den minsta chokladbit med mindre än 70% kakao. På den lilla konsumbutiken vid Sandöbron fanns det belgiska chokladkakor som hade det rätta knäppet när man bröt av en bit. I morse tryckte jag i mig en rejäl bit på vägen upp till Södra berget. Det tog inte lång tid förrän jag var färdig att dö av huvudvärk. Nu sitter jag hemma och tänker onda tankar och tycker allt är skit. Igår kände jag bara av dom trevliga verkningarna av kakaot. Fast som vanligt lär det vara något psykosomatiskt men det hindrar mig ändå från att ta en tröstbio. Trösten skulle vara för en fjällresa jag inte orkade med.
Egentligen eller naturligtvis ska jag vara rätt nöjd och inte sitta här och klaga. Den här veckan har varit bra förutom på jobbet där det gått extremt trögt med trilskande utrustningar. Hemma är hallväggarna nymålade och snart har sovrummet fått nya kulörer. Glasögonen jag förstörde under en misslyckad reparation har ersatts av kontaktlinser. Det känns lika bra som förra gången jag hade linser. I sina bästa stunder funkar dom så bra att man tror att man fått synen tillbaka.
I förrgår skulle jag testa formen inför sommarens löpartävlingar. Sist jag sprang var på Indalsledenloppet i juni. Ute var det mörkt och kallt och inte särskilt mysigt. Jag sprang min 7 kilometers testrunda och klarade det på 35 minuter utan att ens bli anfådd. Fast det var ju inget att förvånas över. Transportmotionen som jag kallar det fungerar bra om man nöjer sig att på sin årliga löprunda inte springa fortare än den vanlige motionären. Undrar hur bra man skulle bli om man skulle löpträna lite oftare? En hypotetisk fråga så den hoppar vi över.
Nu är det körförbud på bilen också. Jag har naturligtvis inte fixat nå´n ny ljuddämpare så besiktning under mars var det inte tal om. Nu är det april och den funktion som hindrar oss slarviga bilägare från att köra bilen har trätt in. Snart skiter jag i den där röda opeln som står här ute på parkeringen.