u är det egentligen söndag och jag borde kanske sova. Men varför undanhålla er en god historia. Hemkomsten efter en tur i lördagnattens stadsliv kan vara ansträngande på många sätt. Just nu, för mig, idag förekom inga andra ansträngningar än att slänga in den svettdrypande skjortan i tvättmaskinen. Det var Wilmer X som spelade och som vanligt hamnade jag i vimlet framme vid kravallstaket. Då blir man svettig och det är inget att säga om det. Dom spelar ju rätt bra så jag känner mig ganska nöjd. Annars består minnesbilderna mest av ben. Du kommer inte förbi dom. Man måste liksom ta ställning. Och då till det som finns ovanför benen. Nu när jag gick hem såg jag dom överallt. Men nu var det lättare att avfärda och gå vidare. På de mest fantastiska ben monterar dom skor som knappast är ämnade att gå i. Ju yngre desto klumpigare. Då slår det mig att fundera över hur hon skulle röra sig med ett par riktiga skor, kanske med vibramsula på. Jag själv känner mig otrygg utan vibramsulor så fort promenadens längd överstiger 1 km. Tänk om man vill springa upp på ett berg när man är ute och går. Inte kommer man upp med någon av de skor som representerar genomsnittet ute på stan. Fast då glömmer jag att på lördagkvällar är det nog bara jag som funderar över berg.
Efter konserten hände något skumt och som i ett trollslag var dansrestaurangen återtagen från slöddret i svettiga kläder. När det började lukta radhus och Volvo i min näsa grävde jag snabbt fram brickan till garderoben och drog vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar