Dagbok måndag 18 maj 1998

Det knakade betänkligt i cykeln när den pressades till sitt yttersta uppför de branta backarna. Jag hade bråttom och skulle upp till Södra berget. För ett ögonblick drabbades jag av en existensiell kris, bruna damcykelns existens. Ramen är mjuk och käkar energi. Pedalerna är så blankslitna att man halkar av. Tvåan hoppar ur titt som tätt. Pakethållaren sitter inte riktigt fast utan skramlar något alldeles förfärligt. Allt sån´t som jag egentligen inte står ut med på cyklar. Att cykla utan clips på pedalerna anser jag vara helt förkastligt. Men ändå får den hänga med i år efter år. Jag som nära på skulle kunna köpa en cykel för 30.000 utan att blinka. Men nu har det blivit så att jag i min samvaro med den bruna har slitit ut två bakdäck och en slang. Det blir några mil varje dag.
Vid skjutbanan övergav jag cykeln vid ett träd och nästan hoppades att den skulle bli stulen. Fötterna tog vid och jag kom på att det kanske skulle vara kul att springa uppför den branta vägen mot ängen. Nästan uppe insåg jag att det var bomull, överallt. På en svettig kropp ska det inte vara bomull. Nu hörde jag spännande ljud och glömde snabbt att man inte ska ligga i vatten med bomullskläder heller. Jag kröp fram mot ängen där fem orrar kämpade om honornas gunst. Till slut var jag så nära att den tuffaste av dom upptäckte mig och började väsa och hoppa upp och ner. Han insåg snabbt min relativa storhet och gav sig på en av sina artfränder istället. Jag låg i det blöta gräset i en och en halv timma innan det var dags att springa ner till cykeln igen. Utan handskar i majnattens kyla var jag chanslös och fick vingla fram med händerna inne i tröjan.