Dagbok söndag 10 maj 1998

Har du varit på en videohajk någon gång? Det har jag, flera gånger. Jag är just hemkommen från en av dem. En av många udda saker som scouter sysslar med. För det mesta knyter vi knopar men ibland händer andra saker. Videohajk är egentligen något som lata tonåringar hittat på. Får dom styra själva så går dom runt hörnet och slår upp sitt tält med tv och video.
Där kommer ledargestalten in i bilden, jag alltså.
Min roll blir att tvinga de stackars ofta överbeskyddade små barnen att gå, långa sträckor, med packning. Föräldrarna försöker så gott det går att sabotera, skjutsar telningarna till samlingsplatsen om det så bara är en kilometer att gå. Där kommer regel 1 in i bilden; Håll föräldrar borta från allt vad inflytande heter i verksamheten. Se hur det gått med idrotten där föräldrarna tillåtits få ett skadligt inflytande. Antingen pressas ungdomar till omänsklig träningsintensitet och blir utbrända innan de kan stava till ordet eller så låter dom sig skjutsas till allsköns sportverksamhet för att 10 år senare nå slutstationen i fåtöljen framför tv:n.
Det mina föräldrar bidrog med var en fin cykel och ett par riktiga längdskidor. Att jag fick utstå spott och spe på högstadiet för de fantastiska promenadskor jag fick av min farmor ser jag numera som ett skäligt pris.
När det kommer till att motivera och försvara sin existens som barnlös deltagare i samhället gäller det att vara påläst för att inte tappa fotfästet. När bilen och barnvagnen blivit norm behövs det gångfascister som kan lära det uppväxande släktet att våga lita på sin kropp för transporten. Oavsett hur långt borta målet känns så kommer man dit förr eller senare, utan andra men än en stärkt kropp.